Turbulens!
Mycket har hänt de senaste fyra månaderna på både gott och ont...eller ont är fel ord att använda...mest bara sorgligt egentligen.
En av de bättre tingen som hände var att mitt första lilla barnbarn kom till världen på Kanelbullens dag...Lovisa Millie.
Bara tio dagar senare var jag tvungen att låta min älskade fyrbenta livskamrat somna in.
Halloween, Allhelgona och jul passerade väl utan alltför stora komplikationer och det nya året började med att min åldrande mamma fick plats på ett äldreboende.
Så den senaste tiden har det varit mycket att organisera med och förhoppningsvis är det snart även pappas tur. Mitt i allt blev min psykiskt funktionshindrade syster dålig och det visade sig vara hennes ep som spökade, oklart ännu hur det kommer att gå där.
Behovet att blogga är stort, mest bara för att få sätta ord på jobbiga tankar och känslor.
Har inte bloggat sedan 2016 då min dåvarande hund gick bort och då hade jag bloggat i sju år, då stängde jag bara ner...behöll mitt instagram, men kände inte för att delge någon någonting djupare.
Nu är jag dock här igen, jag har ett behov av att sätta på pränt, både det roliga i livet och det mer smärtsamma.
Just nu är den största glädjen förutom mina älskade ungar, barnbarn...även det pälsklädda räknas in här...och svärson, platsen jag bor på och som jag längtat till under så lång tid, men mer om det i ett annat inlägg.
Bara tio dagar senare var jag tvungen att låta min älskade fyrbenta livskamrat somna in.
Halloween, Allhelgona och jul passerade väl utan alltför stora komplikationer och det nya året började med att min åldrande mamma fick plats på ett äldreboende.
Så den senaste tiden har det varit mycket att organisera med och förhoppningsvis är det snart även pappas tur. Mitt i allt blev min psykiskt funktionshindrade syster dålig och det visade sig vara hennes ep som spökade, oklart ännu hur det kommer att gå där.
Behovet att blogga är stort, mest bara för att få sätta ord på jobbiga tankar och känslor.
Har inte bloggat sedan 2016 då min dåvarande hund gick bort och då hade jag bloggat i sju år, då stängde jag bara ner...behöll mitt instagram, men kände inte för att delge någon någonting djupare.
Nu är jag dock här igen, jag har ett behov av att sätta på pränt, både det roliga i livet och det mer smärtsamma.
Just nu är den största glädjen förutom mina älskade ungar, barnbarn...även det pälsklädda räknas in här...och svärson, platsen jag bor på och som jag längtat till under så lång tid, men mer om det i ett annat inlägg.
Min älskade rumän, för alltid i mitt hjärta