En hälsning!
Jag saknar min pälsklädde ängel varenda dag, det är alltid något som påminner mig om att han inte längre finns här...rent fysiskt i alla fall.
En dag var det extra motigt i livet och saknaden var monumental. Jag gick och la mig i en säng som numera känns stor som en ocean och lika kall, mitt hjärta var tomt och tårarna slutade aldrig rinna.
Till slut måste jag dock ha somnat för när jag vaknade var det morgon och inom mig hade jag en enorm frid och värme. Jag mindes en dröm om en plats jag varit på som jag kallade hemma och här mötte mig min älskade Turis, dock inte i hundskepnad utan mer som ett ljus eller kanske en känsla. Ju mer jag försökte fokusera på vad jag drömt ju mindre mindes jag. Det var som om någon förmedlade att jag inte skulle minnas mer, bara vara i känslan. Det enda klara och tydliga budskap jag fick med mig var orden Min kropp var trött och min själ längtade hem...
De orden tänker jag på när saknaden är stor och då fylls jag av kärlek och en orubblig tro på att vi alla är eviga och förenas igen en dag.
