Acceptans!
Våren är på haltande ingång, ibland strålar solen från en klarblå himmel och ibland faller snön från samma himmel, men det känns i luften och märks i det kvardröjande kvällsljuset att våren kommer att gå segrande ur den här kampen.
Saknaden är fortfarande stor efter min älskade vän, men mildras en del de dagar jag passar barnbarn...både det utan päls och det med.
Mamma blir mer förvirrad för var dag som går vilket iofs kan bero på att allt är så nytt talade hennes nya läkare om för mig. Pappa har beviljats plats på äldreboende också, men i går hade han ändrat sig och vill inte...så det får vi ta den dag det blir aktuellt. Syrran har troligtvis demens på gång, det var inte ep:n som spökade.
Just nu tar jag en dag i taget och försöker att bara vara här och nu och njuta av livets glädjeämnen och som en kvinna med extra seende sa till mig häromdagen...Du måste ta hand om dig, du kan inte fara iväg till dina föräldrar och syster titt som tätt...ibland minns de inte ens dagen efter att du varit där...Du kommer att haverera om du fortsätter så...
Så ja, jag försöker...men det är svårt...att acceptera att livet fortsätter som om inget hänt fast så mycket förändrats...
